tänkandet tar kropp -

Detta är årets stora undersökningsobjekt - om tänkandets materialitet och hur vi kan arbeta strategiskt med att utveckla förmågan till dynamiskt (kritiskt-rörligt) tänkande. Detta begrepp - tänkande - som på något sätt först måste förstås som ett livsvillkor och därefter måste utvecklas till vetenskap - ett systematiserande av det som inte kan helt och hållet systematiseras - hur tänkande blir till en lärande process inbegriper ett språng, en distans och en omväg - vi måste söka oss djupare ner i dekonstruktionen för att hämta fram logiken för att tänka dels tänkandets villkor som intimt knutna till ett livets möjlighet. Ur denna struktur - ur denna tänkandets kropp är tänkandets sinnlighet redan ett villkor för varje fortsatt försök att låta en tillvaro växa, bli en annan - och här i detta andrablivande är vi nog i det dynamiska eller generellt kritiska tänkandets skeende - i lärandets händelse som något som främmandegör och skapar ny bekantskap - denna dubbelhet - denna överlappning, denna omväg, det tar tid och blir materia - jag blir, kroppen förändras under tiden jag forcera(r)(s) - vrider mig ur ett grepp - vems - det var tydligen mitt - eller någon annans nu - denna vridningskonst - som Platon talar om blir ett sätt att slå av det dubbla i tänkandets rörelse - språnget, det spekulativa, ovissheten - men dock nödvändiga - jag tror och hoppas - ingår som ett moment som en stämning av rörelse, jag blir en annan jag blir någon jag försöker se, själva distanseringen - denna dubblering av jag blir tänkande - är tänkande detta återblickande efter språnget - andetaget som ser tillbaka, upptäcker, artikulerar sin plats! och flyr igen gravitationens grepp. kvarhållande och språng - vad vi måste försöka göra är att skriva denna övergång, att formulera händelsen som blir skillnaden mellan idag och imorgon, mellan nu och du - skriften - meta-skriften - denna skrift över skrift över skriften - denna skrift som levandegör den döda skriften - detta (O) ändliga språng måste bli till hanterbar, återupptäckbar materia - jag måste systematisera mina rörelser, hur oklart och osäkert det språng in i eller mot mig som framtiden tar, för eller försätter mig i. Är inte detta tänkande - denna ständiga undanglidanderörelse - om vi inte markerar går vi ofta under i glömska - leds av de som minns, som vill och som skriver om sina drömmar - hur fruktasvärda dessa än kan vara - vi måste ibland skriva mot-drömmar, tänkandet formar en värld - blir en värld, det är vår kropp, våra sinnen, vår kärlek och vårt hat - men om vi inte läser kan vi aldrig se riktningen - graden av aningen om vad som kanske kan hända blir höljd i dimmor, djuret framträder med full kraft och det herakeitiska kriget är över oss. Vi har sett det hända - när människan bryter ner sina spår en sin historia, blir munnar, vapen, kroppar som äter andra kroppar. Tänkandets kritiska distans - tänkandets kritiska ögonblick handlar om att förhandla med det animaliska - därför tänker kroppen - den rör sig, är villkor lika mycket som hämningen - det rationella - hela tiden utkast, hela tiden - men om dessa utkast inte provas - inte skrivs - om vi inte ser tillbaka på dessa utkast - om vi inte systematiserar meta-blicken, meta-skriften som ser tillbaka för framtidens skull. Då glömmer vi, nästa spår utraderar det förra. Utveckling är en svår konst - att överleva som tänkare är inte självklart för människan. Jag tror att detta är pedagogikens svåra domän. Denna överlevnad i föränderlighetens domän kräver öppenhet - tänkandet liksom det demokratiska skeendet kan alltid kvävas inifrån - detta måste vi vara vaksamma inför. Tänkandet och viljan till lärande, liksom demokrati är inte självklar och därför måste en särskild vaksamhet uppövas och ta plats. Detta är vår dröm, vårt patos, och vår etik. Detta är också en hållning som kräver sitt mot, att våga vara utsatt, att möta varandra och visa respekt - att tänka tillsammans är inte lätt men en nödvändighet för varje lärande, tänkande, formande, utvecklande, drömmande process.