förvandlingens fråga

förvandlingar. pedagogik som en fråga - om förvandlingens aporetik. det aporetiska i varje framträdelse, som bortfall, försvinnande, och form, blivande. det spännande i att försöka överblicka och erfarenheten av att detta är ett ständigt pågående skeende. hur kan vi ta oss över och ur blicken. denna fråga: kan blicken en gång för alla slita sig ur sig själv och se sig själv utan att redan vara död. utan att relationen brister på ett sådant sätt att spåret blir raderat. spåret av min blick är inte där. blicken, själva kroppen är inte där. det är inte längre jag som ser, andas eller smeker. det aporetikska är mötet med det komplexa - det som inte låter sig deduceras, härledas ner till ett: i sig. Till ett obejkt eller subjekt som kan hållas för sant, absolut; alltså exkluderat från det vi kallar det andra - det omgivande. Vad blicken ser kan inte essentiellt skiljas från dess själva seende. Från seendet som kropp. Som omgivning. Som puls. Men vad innebär det att försöka utveckla ett systematiskt tänkande av föränderlighetens villkor? Det tycks handla om en omtagning. Om en rörelse som konkretiserar, som blir till något, men att denna rörelse samtidigt innebär att vi liksom rör oss vid sidan av det system vi försöker artikulera; hur blir vi annars till.  Vi formulerar på detta, ytterat provisoriska sätt, själva det villkor som ett systematiskt tänkande av förändring innebär (eller bär inom sig, det är i detta slags risktagande som jag vill påstå att kunskapsbildningens rörelse måste våga andas. Det är här begäret, driften till vetande, till världen vaknar, sliter nästa andetag ur köttets imploderande - detta är också filosofins andetag). Systematiken står ju under förändring - men detta är vad vi måste försöka laborera med som grund. När vi för över - eller rättare sagt - öppnar fler aspekter av ett tänkande kring ändlighet innebär det att vi måste börja se annorlunda på frågan om vad kunskapens händelse är och hur vi kan tänka oss skolning överhuvudtaget. Vad utbildning innebär handlar således om ett försök att tränga in i vad det kanske innebär att vara människa och vad det innebär att vara denna blick. Människan som blick, som en kropp som ser, som möter. Frågan om vad och varifrån vi ser blir aspekter som inte går att tänka varken före eller efter ett tänkande av själva villkoret för seendet, för handlandet, för teoretiserandet, utan dessa utgör själva tänkandets plats; är där (är under transformation), är kroppens förbundenhet med själva sitt framträdande - sitt lossryckande, sitt minne, av mig, av den andra, av dig. Vi har med varandra att göra. Vi har med oss själva att göra. ***