Om framträdandets patos. Om motståndets spänst. Jag tror det är hög tid. Vi måste åter fundera över stämningen som kunskapens villkor - hur det kreativa ögonblicket - själva metamorfosen - skall förstås. Det handlar om hur vi rör oss. Om kollisionerna. Försöka att se hur själva andetaget vänder i sig själv, vänder sig till och från - detta att komma till talet, utblåsning, inandning, att koma till tals, är ett steg, själva steget av livskraft. Det är inte alltid som vi ser hur patos - engagemang, begär, extas, - har med kunskap att göra. Rationalitet i förvandling - är vårt anslag. Vi står inför nya tankar kring hur jaget som materia skall förstås - vilka villkor som utgör frågan om begäret efter något: eller om själva lärandets patos (eller lärande som patos) eller lärande som patos och logos)) Det är här vi måste vara, i själva sammantvinnandet; i viljan till ord och blick, i viljan till liv. Vi måste ta vår utgångspunkt i detta komplex - i själva andetagets övergångsfaser. Vi måste förstå hur gränser eller marginalen, är den plats där minnen och längtan växlar i varandra. Undervisning kan aldrig vara någonting (värt namnet) utan denna utforskning av vad det är vi inte gör.
Bloggintresserade
