textkroppar. Hur skall frågan ställas för att tänkandet kring texten skall våga bli till? Någonstans i mötet mellan den franska symbolismen och novalis romantik befinner vi oss nu. Där - mitt i Baudelaires kadaver - kroppen som liksom vibrerar, rycker till, lever den - vi äcklas, eller fascineras vi, njuter, gränsen mellan avsky och begär är hårfin. Blicken vänder sig bort - är den blyg? begreppet rädsla står på något sätt i kontrast till mod - men samtidigt - i varje andetag måste vi både vara rädda och modiga. När vi försöker läsa texten vill vi instinktivt fly undan den utsatthet vi finner oss vara mitt i. Vi liksom de ord mallarmé låter stå ensamma - men tillsammans - men ensamma - som utkastade - vi är utkastade framför porten till diktens rum - eller? hur skall vi formulera detta utrymme - inför mötet? Skall vi våga bryta oss in? Är det kanske detta steg - att bryta sig in och som är läsningens villkor? Som är själva läsningen - själva mötet? Dikten blir till som spåren av ett inbrott - det vi lämnar, själva dikten blir till ett kadaver som ligger där och ruttnar i solljuset, som vittnar om ett försök att förstå - som vittne till trauma. Varje läsning blir och måste vara detta våldsamma försök att säga. Ofta kretsar vi runt omkring, högt över varje konkretion, på säkert avstånd från katastrofområdet - men så vågar någon av örnarna sig ner, störtdyker in i diktens vokaler - och där, nu händer det - vad det är som måste ske är att ta risken att kliva fram mot det som har hejdat oss. När jag försöker engagera mig i det som framträder måste jag engagera mig i mitt eget liv. Vad som således står på spel är jag. Detta försöker vi undvika - jag står på spel inför mig själv - vad kommer att hända, hur kommer jag att förändras i mötet, i denna minst sagt fysikaliska upplevelse av kreativt inbrott. Hur kommer jag att bära med mig detta trauma, hur kommer detta att bli till min historia, till jag? Dikten blir till genom läsning. Och det är precis i denna skärningsens händelse - som denna överträdelse - genom, och i detta dubbla - sorg - och beundran - narcissism; en frustration som öppnar mig som ytterligare begär, som diktens kadaver skälver inför mig, i mig, blir till det minne som blir till mig som historien om mig själv. Texten blir till den andre - liksom jag blir inför mig själv sårbar, sårad, till ett sår, och ett minne, ett spår av en händelse - jag blir till en historia som kallas jag. Ett tumult av röster uppstår. Vågar vi träda in i detta samtal. Vågar vi träda in i ett formulerande av historien, av mitt liv, vågar jag se på kadavret - vågar jag både äcklas och längta. Baudelaire tycks tvinga oss till detta slags andetag - så länge vi inte avvisar hans ord, så länge vi inte håller oss långt borta. Men så fort vi närmar oss griper texten tag i vår blick - är detta läsningens, ditens eller förståelsens villkor vi talar om här? Är det livets, lärandets - bildningens hädelse som vi försöker artikulera? Litteraturen - vad nu detta är, ett andetag, ett möte med något som kallar sig människa - tycks explicit formulera detta möte: ett människans möte med sina villkor - subjektet utsätts explicit för sin ändlighet, kroppens gräns blir med ens synlig - såras eller fly - kroppen tvingas till rörelse oavsett. Endast genom minnet av detta trauma blir jag. frågan om kunskap blir denna bildningens rörelse, kroppen som ser sig själv utsättas, som talar om denna utsatthet - om sin egen händelse, världen blir till, jag är livet, historien kallas mänsklighet - ändligheten blir både villkor och möjlighet.
Vi återvänder till Novalis - kraften tycks outsinlig - hänryckning bortom allt sans och vett - hos mallarmé kan vi kanske skönja något likande - med med en högre grad av utsatthet. Hos Baudelaire och Verlaine blir rymeden - som hos Novalis blir till ett språng - en skälvning och svindel inför kroppens tyngd. Vi kan inte lika lätt se hur gravitationen upphävs hos t.ex. Rimbaud - däremot blir köttets alla dimensioner öppnade som begärsobjekt - kroppens dubbelhet - det vackra, det vämjeliga. Vi äcklas sällan, eller aldrig på ett konkret sätt hos Novalis - medan vi i de franska symbolisterna möter en tillvaro som på ett än mer påtagligt sätt stirrar tillbaka - kadavret - levandets andra sida -förgängligheten som hos Novalis ändå försöker kringgås (även om detta företag inte riktigt får fäste) blir i den senare tidens diktning snarare själva besvärjelseaktens innehåll - livet tänks explicit, i ett närmast fysiologiskt bildspråk genom det förgängligas prisma.
