skola under metamorfos

skolan som livsrum; utbildad i bildning - är det kanske detta som vi borde fokusera? Jag anser att vi borde tänka på skolan som en plats där levandet utforskas. Skolans rum är ett levande rum - en organisk process som inte kan minimeras till händelserna i ett klassrum; fyrkantighet. Statiskt maskinellt tänkande - ser vi inte ofta skolan som en dogmatisk tradition där rätt och fel är två imperativ givna av Gud. Vad gör inte detta med oss - vår förförståelse; vår förmåga att tänka kunskap; att det där ute finns en sanning, att jag måste lära in denna sanning - inte undersöka mina egna lärandeprocesser - vilket skulle öppna oss för en helt annan verklighet, en helt annan skola, ett annat, mer fördjupat kunskapsbegrepp. Det här är bara en början, en viskning, en längtan som sakta tar form. Skolan måste vara en plats för människor - (ibland är det inte helt tydligt hur skolan ser på sig själv och om den verkligen förstår vad en människa är). En plats som är människan. En plats - ett rum - som tar form genom att låta blicken utforska människans sätt att förstå sig själv; oavsett hur vi sedan kategoriserar ämnet för blicken - var den dröjer - är det en människan som undrar, som söker, det är människan som bygger modeller för att förstå, skriver, kastar sig ut i ljud, eller vänder och vrider sin blick, utåt, inåt. Pulserande. Det finns risker här; tonerna som kvävs. Ekot som endast blir till ett sista andetag. Den undermåliga akustiken är skolans mardröm, livet kan dö, likaså skolan och kunskapens livskraft. Det organiska kan förmultna till aska - vi är alla i behov av syre. Och jag skulle vilja påstå att skolan, kanske i ännu högre grad än andra verksamheter i samhället, balanserar på livets marginaler. Det finns nämligen, som jag ser det, en intrikat relation mellan att leva och att lära. Två, i varandra, tvinnade, händelser som utgör ett slags nav (men samtidigt inte), inte bara när det gäller människan utan när det gäller frågan om vad människan ser som sin egenhet; att kunna relatera till sig själv som en levande historia. Denna historias mångfalt är ju också det som bygger upp fenomenet skola - ett plats för människoblivande. Skolan handlar således om att möta och förstå sig själv som unik människa i en mänsklighetens historia. Hur levande är inte detta företag, hur dynamiskt och fullt av liv, kraft, drömmar, lust och frustration innebär inte det mänskliga andetaget - skall vår undervisning - skall vår bildningsresa inte börja i dessa, mina andetags historia? och ännu mer övergripande; i ett viss seende, i en viss vridning av blicken, så att jag blir till något inför mig själv att undersöka; detta meta-jag som från en örns perspektiv också är alldeles nära, så nära, intill, att det hör sina egna andetag, jag hör mig själv andas ett du; just du, du där, vem är du - vad hände med dig igår, vilka krafter rubbar din position; vad händer nu - detta vad, vad händer med mig i detta ämne - vad är detta ämne som min blick dröjer vid, vad har det blivit i ljuset av min blick - är frågor som alltid måste gå via det jag som frågar efter ämnets väsen; vad händer med mig när jag är detta ämne? Den position jag försöker avslöja förskjuts av frågans kraft, frågan liksom rumsliggörs som ny materia som tränger undan dig själv, omformar din plats, var var det nu jag stod, undrar det frågande jaget, och nästa fråga har ytterligare förskjutit jaget ur läge - är detta kanske jagets händelse - av bli till i denna lägesförskjutning? lägesförskjutningen blir till historiens händelse - detta drabbande kommer utifrån inifrån, men endast när blicken söker efter sin början börjar jagets kunskapshändelse. I det främmande blir frågan akut! i det frågande blir det främmande uppenbarat; materialiteten ökar exponentiellt (rummet moduleras om) - jag blir till något-annan i detta tänkandets kritiska ögonblick, jag - är - förskjuten; Skolan blir till en skakning - till en lägesförändringens främsta ivrare - jag når fram till den kritiska händelsen; jaguppvaknandets processer - jag måste försöka sätta ord på min bortflyende personlighet, det handlar om mig, mitt liv, detta spelar all roll! Denna process som jag vill att vi skall uppmärksamma innebär att jag måste rikta frågan mot mig själv - inte göra som jag blir tillsagd att göra, inte bara göra, ta order, att lyda. Sett i ljuset mot en icks-tänkande process som inte handlar om mig är bildning närmast en brottslig handling. I bildningen uppfinner vi människan - drömmer vi fram världen och vi ser detta skeendes rumsliga händelse som en metamorfos av minnet av oss själva - som en metamorfos av den historia som kallas jag - eller människans, eller kunskapens, eller sanningens historia. Dessa historier, dessa berättelser, är där för att mötas, och i detta möte blir varje unik individ sin egen mänsklighet - blir ett något genom sin fråga till sig själv, var står jag nu, vad händer med mig nu, dessa minnen skrivs fram, skrivs om, skrivs över - denna rörelse bygger nya världar. Jag kan bara bli till genom att kasta mig ut och skriva min framtid som ett spår som sakta bygger ett jag - som aldrig riktigt vet - eller kan säga: att nu är sista ordet sagt. Lika lite som vi kan uppleva det sista andetaget. Med dessa grundläggande premisser för ögonen: låt oss åter igen uppfinna skolan!