Det finns något som framkom förra veckan på lektionen - vi exemplifierade det romantiska subjektets relation till sin skapelse med att det ingår ett slags narcissitisk relation till det. Eftersom subjektet skapar, alltid utifrån sig själv, framspringer världen på något sätt ur subjektet varmed en intim relation uppstår mellan det subjektiva och det objektiva. Den som skapar är del i sin skapelse och står således i ett slags spegelrelation till detta skapade. Liksom narcissus böjer sig mot vattenytan försöker kanske romantiken sig på samma företag. Men de är i flera avseenden mer medvetna om denna dubbla och omöjliga relation - hur sammanfaller jag med min skapelse, hur möter slutgiltigt Narcissus sig själv, vad innebär det att förlora sig i sin skapelse som Schlegel skriver. Vi ser detta hos Novalis både som ett steg mot och ett steg från - denna dynamik drömmer om förening men lyckas aldrig nå fram - lyckas aldrig med konststycket att bröllopsnatten varar förevigt.
Bloggintresserade
