en början på en fundering: förskjutningar över tid
varför romantik, varför Schlegel, varför Novalis? Vi skall försöka utforska vad det romantiska tilltalet innebär (och jag vill påstå att dess implikationer är långtgående) genom att följa en del strömmar från antiken över tidernas rymder mot det sena 1700-talets expressiva försök att omformulera människans möjligheter: inte minst i fråga om seendet (denna metafor av ljus, synen) som varit så förknippade med både Platon och den rationalistiska traditionen, det rationella tänkandet blir till ett ljus som lyser upp det kroppsliga dimmornas landskap, det som skuggas av driften blir klart genom förnuftets ljus. Upplysningens innersta uppfattning om världen som något som upplyses - som är där ute, som finns, skilt från mig, från detta jag som tänks som en punkt av identitet. som sluten pol att utgå ifrån - vad innebär denna tankekonstruktion; frågan är också om denna tankekonstruktion är möjlig? Kan vi spåra romantiken i djupen av den klassiska konstsynen? Hur skall vi förstå dessa två frågor: möjligheten och spåret.
När vi skall förstå den klassiska, antika, tiden formulerar vi oss så; att idén om konsten och konstutövandet tänks utifrån, som något som ges till mig från en annan plats - en gudomlig mellanvärld där musan blir min inspiration. Den som gör hänryckningen möjlig - den som rycker mig bort från mig själv - uppmärksammar mig för en det skapande. Att vara hänryckt innebär att var i ett slags extas - där jag står eller ställs utom mig - alltså blir någon annan inför mig själv
jagets inre är alltid redan sprängt sönder - romantiken uppmärksammar detta - och försöker ibland frenetiskt lappa och laga till ingen nytta
demoniseringens nödvändighet: är jag inte alltid på väg ur - till mig själv, är jag inte alltid där i detta skeende, i övergången, i steget, själva steget, mellan mig och den andre - i ett försök att minnas, i ett försök att gå vidare
det mimetiska förvandlas och romantiken öppnar dörren för det gudomliga (demoniska) subjektets plats som skapelsens arena - vad innebär detta - spåren löper både bakåt och framåt - mot Baudelaire och symbolismen, Flaubert och realismen, Zola och naturalismen - är det variationer på det romantiska om vi med det romantiska kan skönja en ny gryning för ett perspektiv som på allvar både tänker och sätter människan som sin egen skapare. Nietzsche formulerar kanske detta tydligast.
