En andra ljusning; natten sänder dig till mig - vem är detta du som mot slutet av novalis första hymn till natten uppenbarar sig med sådan gåtfull kraft. dikten rör sig mellan dagens ljusning och nattens ankomst - den låter den minsta detalj exponeras till oändliga proportioner - jaget i dikter vill sjunka ned i daggens droppar som blir till en metaforisk port, en ingång till minnet och den expanderande rymd som varje levande människa bär som sin historia inombords. Men så kommer natten - även om dikten på starkt och upplyftande sätt berättar om dagen blir natten ytterligare en möjlighet. Natten blir en människans andra ljusning - natten blir till en glänta för fantasins och de främmande mötenas arena. I dagens ljus stöter jaget på det andra som det yttre, en värld av daggdroppar och jord, stenar, och växter - men i natten stöter jaget på något annat. Det finns i detta mörker ett slags främlingskap som Novalis på ett elegant sätt redan förbereder i karaktäristiken av människan - denna ståtliga främling - människan som främling, som föränderlig, som inte helt beräknelig och stabil, som dold inflr sig själv - som sin egen främling. Men när denna blid introduceras i det första stycket är dagens ljus fortfarande dominerande - berskrivningen av människan rör sig därför kring dess yttre gräns - läppar, hållning, ögon, gången.
Men detta främlingskap som alltså endast i detta skede antyds - att människan alltid tycks vara något mer än det vi kan infånga med vår upplysta blick, med en kategorisering av det yttre blir i nattens ljus till en vibration som expanderar bortom den enkla fattningsförmågan. I mellanrummet; när dimman kommer börjar natten och en annan människa att födas - en andra människa föds bortom det upplysta - det är en människa som på intet sätt är väsensskild från dagsmänniskan men det finns dimensioner av dagen och det som där syns så tydligt som endast i natten får möjlighet att blomstra. Här börjar paradoxerna uppenbara sig - den osynliga natten rör med kraft jagets själ. Ljuset väntar på avstånd som stjärnor. Nu är ett slags kärleksakt med natten att vänta - men också ett möte med ett annat jag - ett du. Hos Novalis tycks natten öppna möjligheten för människan att inte bara leva ut ett slags kärlekens extas (som formuleras genom mötet med natten som i dikter på flera sätt kan läsas som en kvinna) utan natten tycks också samtidigt eller i anslutning till detta möte vara ett möte med sig själv. Med det dolda jag, med det främmande inom mig som inte kunde komma fram så länge ljuset upplyste mig. Novalis laborerar med en komplex repertoar av apostroferingar: natten som subjekt, jaget som möter natten men ett möte som också öppnar oändliga ögon inom oss. Jag blir således seende inom det som är jag. Vem möter jag här - mig själv som denna andra, som denna främling tidigare bara antydd och bländad av ljuset. Natten "världsdrottningen" "hon sänder dig till mig" vem är det natten sänder - sig själv, problemet är att då skulle det stå 'sig'. Alltså måste vi dra slutsatsen att natten på ett särskilt sätt åkallar jagets möte genom själva extasen i natten med sig själv. Jag öppnar ögonen inför mig själv som ett du. Jag blir tilltalad av mig som ett dig. Det blir denna dubbelhet - denna människans förmåga att se utan att se - att se trots, eller på grund av mörkret. Denna förmåga att se genom att minnas sig själv - natten blir en plats för nostalgin, minnet - ett spår av en förgången tid, ett annan rum som tillgängliggörs genom att vara dagens försvinnande. Novalis skriver detta nattliga äventyr som ett möte där jaget blir människa "ty jag är din och min - du har förkunnat natten som liv för mig - gjort mig till människa" Natten - denna passage in i det mörka, ett slags död, eller historisk händelse, ljuset som minne, ljuset som längtan öppnar jagets ögon - förskjutningen från dag till natt är avgörande för detta steg - för att jaget skall bli till ett du inför sig själv - skall kunna kalla sig människa. sålunda blir det extatiska elementet som laddas dubbelt; både som natten och som mötet med sig själv, det är inte ett långt steg att påpeka just ek-stasens grekiska etymologi: att stå utanför sig. Detta är om något det Novalis dikt hela tiden tycks vilja, men gravitationen låter steget hämmas för att landa och omvandla denna kollision till ny ansats. Och just denna ansats - att ta steget bort från... innebär på ett paradoxalt sätt att ta ett steg mot... Denna dubblering, denna rörlighet vill ibland i den romantiska dikten upphävas samtidigt som detta upphävande skulle vara upphävandet av den dynamik som gav dikten som expressivitet - själva sitt andetag, sin livskraft.
