bildning och extas

tänkandets skeende - där - utanför - och jag kastar mig ut för att hindra mig själv från att falla; jag misslyckas men gör det alldeles strax igen. Vi är trängda i vår ändlighet, avgränsade, oändligt avgränsade. Detta under. Jag vill att vi med pedagogik måste förstå just hur denna trängdhet - denna ändlighet - både beskär och möjliggör, hur den öppnar viljan till tänkande genom att väcka begäret efter livet. Begäret att leva måste länkas samman med begäret att lära - på detta sätt måste vi nog förstå bildningens händelse som ett extatiskt tillstånd - jag rycks liksom ur mig - kastas fram - blir framtid genom mina minnen - denna fruktansvärda underbara händelse - metamorfosen från en slutet 'jag' till fullblodsdemon är ingenting annat än livets sätt att säga lev! detta imperativ som samtidigt, i själva sammaflätningen av tonhöjder också säger till oss tänk! begär! du är alltid redan där ute, som människa är extasen (ek-stasis) alltid redan där; utanför sig själv, i varje pulsslag som kastar sig bort från sig själv - i varje andetag som förser oss med nya krafter - varje minne som förväntar sig en framtid - jag lovar dig - säger du till dig själv - jag lovar dig ännu ett andetag - jag lovar dig ännu en lektion av vibrationer; en dag upplever vi skolan på samma sätt; som en livspuls, med samma nödvändighet i begäret att tänka - i samma extas vi finner i drömmen att leva finner vi i förväntningen att mötas i ett levande lärande - där våra andetag driver oss in i världen via passionen till livet och inte genom att vi betraktas som passiva delar i ett system som inte förstår livets och därmed lärandets villkor.