Hur skall vi förstå begreppen skolning, utbildning, lärande - jag tror att det är dags att åter ställa denna fråga? låt oss börja med att lyssna till Sir Ken Robinson

http://www.youtube.com/watch?v=r9LelXa3U_I

tänkandet tar kropp -

Detta är årets stora undersökningsobjekt - om tänkandets materialitet och hur vi kan arbeta strategiskt med att utveckla förmågan till dynamiskt (kritiskt-rörligt) tänkande. Detta begrepp - tänkande - som på något sätt först måste förstås som ett livsvillkor och därefter måste utvecklas till vetenskap - ett systematiserande av det som inte kan helt och hållet systematiseras - hur tänkande blir till en lärande process inbegriper ett språng, en distans och en omväg - vi måste söka oss djupare ner i dekonstruktionen för att hämta fram logiken för att tänka dels tänkandets villkor som intimt knutna till ett livets möjlighet. Ur denna struktur - ur denna tänkandets kropp är tänkandets sinnlighet redan ett villkor för varje fortsatt försök att låta en tillvaro växa, bli en annan - och här i detta andrablivande är vi nog i det dynamiska eller generellt kritiska tänkandets skeende - i lärandets händelse som något som främmandegör och skapar ny bekantskap - denna dubbelhet - denna överlappning, denna omväg, det tar tid och blir materia - jag blir, kroppen förändras under tiden jag forcera(r)(s) - vrider mig ur ett grepp - vems - det var tydligen mitt - eller någon annans nu - denna vridningskonst - som Platon talar om blir ett sätt att slå av det dubbla i tänkandets rörelse - språnget, det spekulativa, ovissheten - men dock nödvändiga - jag tror och hoppas - ingår som ett moment som en stämning av rörelse, jag blir en annan jag blir någon jag försöker se, själva distanseringen - denna dubblering av jag blir tänkande - är tänkande detta återblickande efter språnget - andetaget som ser tillbaka, upptäcker, artikulerar sin plats! och flyr igen gravitationens grepp. kvarhållande och språng - vad vi måste försöka göra är att skriva denna övergång, att formulera händelsen som blir skillnaden mellan idag och imorgon, mellan nu och du - skriften - meta-skriften - denna skrift över skrift över skriften - denna skrift som levandegör den döda skriften - detta (O) ändliga språng måste bli till hanterbar, återupptäckbar materia - jag måste systematisera mina rörelser, hur oklart och osäkert det språng in i eller mot mig som framtiden tar, för eller försätter mig i. Är inte detta tänkande - denna ständiga undanglidanderörelse - om vi inte markerar går vi ofta under i glömska - leds av de som minns, som vill och som skriver om sina drömmar - hur fruktasvärda dessa än kan vara - vi måste ibland skriva mot-drömmar, tänkandet formar en värld - blir en värld, det är vår kropp, våra sinnen, vår kärlek och vårt hat - men om vi inte läser kan vi aldrig se riktningen - graden av aningen om vad som kanske kan hända blir höljd i dimmor, djuret framträder med full kraft och det herakeitiska kriget är över oss. Vi har sett det hända - när människan bryter ner sina spår en sin historia, blir munnar, vapen, kroppar som äter andra kroppar. Tänkandets kritiska distans - tänkandets kritiska ögonblick handlar om att förhandla med det animaliska - därför tänker kroppen - den rör sig, är villkor lika mycket som hämningen - det rationella - hela tiden utkast, hela tiden - men om dessa utkast inte provas - inte skrivs - om vi inte ser tillbaka på dessa utkast - om vi inte systematiserar meta-blicken, meta-skriften som ser tillbaka för framtidens skull. Då glömmer vi, nästa spår utraderar det förra. Utveckling är en svår konst - att överleva som tänkare är inte självklart för människan. Jag tror att detta är pedagogikens svåra domän. Denna överlevnad i föränderlighetens domän kräver öppenhet - tänkandet liksom det demokratiska skeendet kan alltid kvävas inifrån - detta måste vi vara vaksamma inför. Tänkandet och viljan till lärande, liksom demokrati är inte självklar och därför måste en särskild vaksamhet uppövas och ta plats. Detta är vår dröm, vårt patos, och vår etik. Detta är också en hållning som kräver sitt mot, att våga vara utsatt, att möta varandra och visa respekt - att tänka tillsammans är inte lätt men en nödvändighet för varje lärande, tänkande, formande, utvecklande, drömmande process.

jag tror att seminariet kring dekonstruktion håller på lyfta

det handlar om livet

det finns ingen skola - det finns en vilja - ett andetag, en fråga som ekar i oss, vi lever, är vi inte här för att anta denna utmaning. inleda denna undersökning, ställa frågorna till oss själva - vad är detta: att leva, att vara människa, vad innebär det att vara en blick som söker sig genom rummet, som ser och blir sedd. Var går egentligen gränsen för det vi kallar människan - 

drömmen om ett seminarium

är det inte i kunskapens händelse som också vänskapen blir nödvändig, eller visar sig, som möjlighet som risk, som förhoppning, att våga fortsätta tala, vandra längs randen av visshet - ropa ut och få svar - bli sedd - bli till - få se och ta dessa steg av andetag. Vara med tillsammans i denna bildningens resa - detta kunskapens vänskapsband, denna gemenskap av vilja! är detta kanske drömmen om ett seminarium. 

nya andetag

imorgon börjar en ny vandring - alla är välkomna till Aulan kl. 16.00 

förvandlingens fråga

förvandlingar. pedagogik som en fråga - om förvandlingens aporetik. det aporetiska i varje framträdelse, som bortfall, försvinnande, och form, blivande. det spännande i att försöka överblicka och erfarenheten av att detta är ett ständigt pågående skeende. hur kan vi ta oss över och ur blicken. denna fråga: kan blicken en gång för alla slita sig ur sig själv och se sig själv utan att redan vara död. utan att relationen brister på ett sådant sätt att spåret blir raderat. spåret av min blick är inte där. blicken, själva kroppen är inte där. det är inte längre jag som ser, andas eller smeker. det aporetikska är mötet med det komplexa - det som inte låter sig deduceras, härledas ner till ett: i sig. Till ett obejkt eller subjekt som kan hållas för sant, absolut; alltså exkluderat från det vi kallar det andra - det omgivande. Vad blicken ser kan inte essentiellt skiljas från dess själva seende. Från seendet som kropp. Som omgivning. Som puls. Men vad innebär det att försöka utveckla ett systematiskt tänkande av föränderlighetens villkor? Det tycks handla om en omtagning. Om en rörelse som konkretiserar, som blir till något, men att denna rörelse samtidigt innebär att vi liksom rör oss vid sidan av det system vi försöker artikulera; hur blir vi annars till.  Vi formulerar på detta, ytterat provisoriska sätt, själva det villkor som ett systematiskt tänkande av förändring innebär (eller bär inom sig, det är i detta slags risktagande som jag vill påstå att kunskapsbildningens rörelse måste våga andas. Det är här begäret, driften till vetande, till världen vaknar, sliter nästa andetag ur köttets imploderande - detta är också filosofins andetag). Systematiken står ju under förändring - men detta är vad vi måste försöka laborera med som grund. När vi för över - eller rättare sagt - öppnar fler aspekter av ett tänkande kring ändlighet innebär det att vi måste börja se annorlunda på frågan om vad kunskapens händelse är och hur vi kan tänka oss skolning överhuvudtaget. Vad utbildning innebär handlar således om ett försök att tränga in i vad det kanske innebär att vara människa och vad det innebär att vara denna blick. Människan som blick, som en kropp som ser, som möter. Frågan om vad och varifrån vi ser blir aspekter som inte går att tänka varken före eller efter ett tänkande av själva villkoret för seendet, för handlandet, för teoretiserandet, utan dessa utgör själva tänkandets plats; är där (är under transformation), är kroppens förbundenhet med själva sitt framträdande - sitt lossryckande, sitt minne, av mig, av den andra, av dig. Vi har med varandra att göra. Vi har med oss själva att göra. ***